« Tillbaka | Videopresentation »
Om ”Stånggungan” Från Gerum
Av Åsa Fredell, Fil dr. Arkeolog
Datering: ca 1000-800 f.Kr.
Storlek: ca 180x245 cm
Tanum är särskilt känt för sina många och uttrycksfulla människofigurer. Troligen gjordes människofigurer under hela bronsåldern, men vi kan se en tendens till att formspråket med tiden blir alltmer komplicerat. Då tekniken, att knacka in bilder i berget, inte tillåter detaljer såsom ansikten och klädesmönster utan framställer figurerna som konturer eller skuggor, har man istället valt att framhäva positioner, gester, rörelseriktningar och attribut som lättare kan urskiljas och identifieras av betraktaren.
Ibland kan man se flera människofigurer interagera med varandra. Det brukar kallas för en scen. När flera scener ser ut att höra ihop, och vad som verkar vara samma människofigurer upprepas i varje scen, har vi en serie. En sådan serie, som är helt unik, finner vi på en häll i Gerum. Serien består av fyra sammansatta scener med fem personer: en ledare och fyra efterföljande.
I den första scenen går ledaren, som vi kan urskilja genom den behornade hjälmen, först och de fyra andra följer efter i grupper om två. I följande scen är de placerade i grupp vid foten av en stång, med
lyfta armar liksom i en hyllning eller i en dans. Därefter har ledaren klättrat upp på plattformen i toppen av stången och tre av de fyra andra hänger eller gungar i stångens rep. Efter denna aktivitet samlas hela gruppen igen vid stångens övre kant. Alla bär nu hornhjälmar och gestikulerandet är avslutat då människofigurerna framställs med armarna bakom eller utmed kroppen.
Seriens struktur kan jämföras med en övergångsritual där fyra män vägleds av en redan invigd. Via en fysisk ansträngning, här centrerad kring en stång, uppnår de till slut samma status som sin ledare, vilken attribueras med den behornade huvudbonaden. Stänger med uthängande rep känns igen från flera kulturer världen över där de använts som olika former av gungor. Det finns också gamla berättelser där högtider eller hyllandet av en gud firas med resandet och klädandet av en stång. Midsommarstången är ett närliggande exempel. Det är naturligtvis svårt att veta om serien återspeglar vanliga människor, en berättelse eller rent av gudar. Det finns under denna tid bilder och små bronsstatyetter av människofigurer med hornhjälmar, men vi har också hittat riktiga hjälmar med horn som kan ha suttit på gudabilder i trä eller använts av riktiga människor. Många kulturer hade inte den åtskilda uppdelning av människor och gudar som vi har i dag. Det kan ha funnits människor som setts som halvgudar eller gudar – permanent eller under särskilda ritualer eller iscensättningar.
Så visst är det möjligt att bilden kan återge allt det ovannämnda på en och samma gång. Det är en styrka hos bilden att den inte är slutgiltigt definierad. Betraktaren eller berättaren kan själv sätta in den i ett passande sammanhang, vilket gör den återanvändbar i en muntlig tradition.
Om ”Stånggungan” Från Gerum
Av Åsa Fredell, Fil dr. Arkeolog
Datering: ca 1000-800 f.Kr.
Storlek: ca 180x245 cm
Tanum är särskilt känt för sina många och uttrycksfulla människofigurer. Troligen gjordes människofigurer under hela bronsåldern, men vi kan se en tendens till att formspråket med tiden blir alltmer komplicerat. Då tekniken, att knacka in bilder i berget, inte tillåter detaljer såsom ansikten och klädesmönster utan framställer figurerna som konturer eller skuggor, har man istället valt att framhäva positioner, gester, rörelseriktningar och attribut som lättare kan urskiljas och identifieras av betraktaren.
Ibland kan man se flera människofigurer interagera med varandra. Det brukar kallas för en scen. När flera scener ser ut att höra ihop, och vad som verkar vara samma människofigurer upprepas i varje scen, har vi en serie. En sådan serie, som är helt unik, finner vi på en häll i Gerum. Serien består av fyra sammansatta scener med fem personer: en ledare och fyra efterföljande.
I den första scenen går ledaren, som vi kan urskilja genom den behornade hjälmen, först och de fyra andra följer efter i grupper om två. I följande scen är de placerade i grupp vid foten av en stång, med
lyfta armar liksom i en hyllning eller i en dans. Därefter har ledaren klättrat upp på plattformen i toppen av stången och tre av de fyra andra hänger eller gungar i stångens rep. Efter denna aktivitet samlas hela gruppen igen vid stångens övre kant. Alla bär nu hornhjälmar och gestikulerandet är avslutat då människofigurerna framställs med armarna bakom eller utmed kroppen.
Seriens struktur kan jämföras med en övergångsritual där fyra män vägleds av en redan invigd. Via en fysisk ansträngning, här centrerad kring en stång, uppnår de till slut samma status som sin ledare, vilken attribueras med den behornade huvudbonaden. Stänger med uthängande rep känns igen från flera kulturer världen över där de använts som olika former av gungor. Det finns också gamla berättelser där högtider eller hyllandet av en gud firas med resandet och klädandet av en stång. Midsommarstången är ett närliggande exempel. Det är naturligtvis svårt att veta om serien återspeglar vanliga människor, en berättelse eller rent av gudar. Det finns under denna tid bilder och små bronsstatyetter av människofigurer med hornhjälmar, men vi har också hittat riktiga hjälmar med horn som kan ha suttit på gudabilder i trä eller använts av riktiga människor. Många kulturer hade inte den åtskilda uppdelning av människor och gudar som vi har i dag. Det kan ha funnits människor som setts som halvgudar eller gudar – permanent eller under särskilda ritualer eller iscensättningar.
Så visst är det möjligt att bilden kan återge allt det ovannämnda på en och samma gång. Det är en styrka hos bilden att den inte är slutgiltigt definierad. Betraktaren eller berättaren kan själv sätta in den i ett passande sammanhang, vilket gör den återanvändbar i en muntlig tradition.