« Tillbaka
Om Skeppet Från Gerum
Av Åsa Fredell, Fil. dr. Arkeolog
Datering: ca 1700-1500 f.Kr.
Storlek: ca 70x24 cm
Skeppet är, efter skålgropen, vårt vanligast förekommande hällbildsmotiv. Under bronsåldern var skeppet både ett medel och en symbol. Som färdmedel kunde det transportera människor, kunskap, berättelser, föremål och råvaror mellan kända och okända platser, i den levande såväl som i den föreställda världen. Som symbol representerade skeppet makt och själva resandet eller färden. En bild av ett skepp kan hos betraktaren väcka en mängd möjliga associationer till liv, då som nu, och det var säkerligen ett bärande skäl till att de knackades in gång på gång som ett omtyckt motiv i våra berghällar.
Det finns till och med exempel på att skeppsbilder under bronsåldern ”moderniserades” genom att man förlängde eller förändrade stävlinjerna eller lade till attribut såsom lurar, andra föremål, eller människofigurer. Varför knacka in ett helt nytt skepp när man kunde återanvända de som redan fanns? Moderniseringar av detta slag ser vi främst på stora och på hällen centralt placerade skepp. Det kan mycket väl ha varit så att just de skeppen var särskilt betydelsefulla och att det därmed var viktigt att bibehålla dem aktuella under en längre tid. Hällbilderna visar att de som gjorde dem var särskilt fascinerade av tekniska nyheter och modets växlingar och att de gärna återgav tekniska detaljer på färdmedel som skepp och vagnar. När det gäller vårt skepp är det möjligt att man vid ett senare tillfälle förlängt stävarna, och kanske därmed förändrat skeppets färdriktning.
Just det här skeppet, från Gerum vars slättland kantas av figurrika hällar, finner vi idag på den övre vänsterkanten av en mot sydost sluttande granithäll. Den av isen jämnslipade hällen har en unik position i en naturlig avsats mitt i slätten, vid sidan om en å som under bronsåldern mycket väl kan ha varit framkomlig för grundgående båtar. Skeppets färdriktning mot väster leder det ut mot havet. Skeppets utformning, det långa slanka skrovet med höga, insvängda stävar och bemanningen, där i par ställda streck kantas i för och akter med ett ensamt streck, kan jämföras och likställas med Skandinaviens äldsta daterbara skeppsbild från bronsåldern som avbildats på bladet av ett krumsvärd av brons. Svärdet återfanns på Själland i samband med en potatisskörd. Kanske var det så att personen som knackade in skeppet på hällen i Gerum hade sett bilden på svärdet, eller att personen som gjorde bilden på svärdet hade sett skeppet i Gerum? Eller var det kanske rent av så att dessa detaljer kunde beskådas på riktiga skepp från denna tid?
För oss är skeppet i Gerum endast bilden av ett gammalt skepp bland många andra. Människorna som knackade in skeppet i hällen och som kunde ha berättat historien för oss om dess namn, besättning och resor är sedan länge borta, men bilden har berget bevarat för oss att fundera kring, och låta oss inspireras av.
Om Skeppet Från Gerum
Av Åsa Fredell, Fil. dr. Arkeolog
Datering: ca 1700-1500 f.Kr.
Storlek: ca 70x24 cm
Skeppet är, efter skålgropen, vårt vanligast förekommande hällbildsmotiv. Under bronsåldern var skeppet både ett medel och en symbol. Som färdmedel kunde det transportera människor, kunskap, berättelser, föremål och råvaror mellan kända och okända platser, i den levande såväl som i den föreställda världen. Som symbol representerade skeppet makt och själva resandet eller färden. En bild av ett skepp kan hos betraktaren väcka en mängd möjliga associationer till liv, då som nu, och det var säkerligen ett bärande skäl till att de knackades in gång på gång som ett omtyckt motiv i våra berghällar.
Det finns till och med exempel på att skeppsbilder under bronsåldern ”moderniserades” genom att man förlängde eller förändrade stävlinjerna eller lade till attribut såsom lurar, andra föremål, eller människofigurer. Varför knacka in ett helt nytt skepp när man kunde återanvända de som redan fanns? Moderniseringar av detta slag ser vi främst på stora och på hällen centralt placerade skepp. Det kan mycket väl ha varit så att just de skeppen var särskilt betydelsefulla och att det därmed var viktigt att bibehålla dem aktuella under en längre tid. Hällbilderna visar att de som gjorde dem var särskilt fascinerade av tekniska nyheter och modets växlingar och att de gärna återgav tekniska detaljer på färdmedel som skepp och vagnar. När det gäller vårt skepp är det möjligt att man vid ett senare tillfälle förlängt stävarna, och kanske därmed förändrat skeppets färdriktning.
Just det här skeppet, från Gerum vars slättland kantas av figurrika hällar, finner vi idag på den övre vänsterkanten av en mot sydost sluttande granithäll. Den av isen jämnslipade hällen har en unik position i en naturlig avsats mitt i slätten, vid sidan om en å som under bronsåldern mycket väl kan ha varit framkomlig för grundgående båtar. Skeppets färdriktning mot väster leder det ut mot havet. Skeppets utformning, det långa slanka skrovet med höga, insvängda stävar och bemanningen, där i par ställda streck kantas i för och akter med ett ensamt streck, kan jämföras och likställas med Skandinaviens äldsta daterbara skeppsbild från bronsåldern som avbildats på bladet av ett krumsvärd av brons. Svärdet återfanns på Själland i samband med en potatisskörd. Kanske var det så att personen som knackade in skeppet på hällen i Gerum hade sett bilden på svärdet, eller att personen som gjorde bilden på svärdet hade sett skeppet i Gerum? Eller var det kanske rent av så att dessa detaljer kunde beskådas på riktiga skepp från denna tid?
För oss är skeppet i Gerum endast bilden av ett gammalt skepp bland många andra. Människorna som knackade in skeppet i hällen och som kunde ha berättat historien för oss om dess namn, besättning och resor är sedan länge borta, men bilden har berget bevarat för oss att fundera kring, och låta oss inspireras av.